Historia om Stora nordiska kriget 1700

Mellan 1700 och 1721 i norra, mellersta och östra Europa pågick det så kallade Stora nordiska kriget. Kriget utkämpades mellan Sverige och en varierande uppsättning koalitioner med Ryssland, Danmark och Polen som främsta motståndare. Till en början gick kriget bra för Sverige men det vände efter det stora svenska nederlaget mot ryssarna vid Poltava i Ukraina 1709.

1697 dog kung Karl XI och makten lämnades över till 15-årige Karl XII som snart ansågs vara, av sina egna karoliner, ett militärt geni som ledde sina trupper till stora framgångar.

Det stora nordiska kriget uppstod som följd av en koalition år 1699 mot Sverige av August II av Sachsen, Fredrik IV av Danmark och Peter I av Ryssland. De ville åt de svenska landområdena: Ryssland ville åt Östersjökusten, Polen ville åt Livland och Danmark ville ha tillbaka Skåne. Den danska kungen var villig att stötta kung Augusts planer om bildandet av ett stort östereuropeiskt välde i sin strävan att få allierade. I planerna ingick att öka kungamakten i Polen men även idéer om stora landförvärv. Erövringsplanerna var först riktade mot Osmaniska riket, men eftersom den internationella situationen inte längre gav August hopp om framgång vände han sig istället mot Sverige.

En tredje bidragande faktor till kriget mot Sverige var den rebelliska livändaren Johann Patkuls försök att lösrycka Livland från svenska väldet och bilda ett självständigt adelssamhälle. Patkul spelade en viktig roll i att Augustus planer verkligen utfördes och hade en ytterst betydande del i de förhandlingar som ledde till förbundets avslutande.

Tsar Peter blev den tredje bundsförvanten i alliansen som i början inte visade någon särskild iver för saken. Danmark behövde utsätta honom för kraftig påverkan för att gå med i alliansen men även Sachsen-Polen behövde påverka honom. Sverige initierade däremot inga handlingar som kan beskrivas som fientliga mot någon i alliansen.